Jag läser Hjalmar Gullberg

Gullberg-citaten från 'Sorgesång I' i "Att övervinna världen", från 1937. 

Det drar mot gullregnets tid

Hägg och syrén blommar redan hektiskt

Men det mörka drar in,
trots att försommarnatten blir allt ljusare ...

All uppkomst och all födelse
i verklighet och sång
är en vandring mot förödelse
och undergång.
Denna brokiga vävnad av folk och länder
är dömd att gå upp i sin innersta söm.
Din värld ska bli aska och bränder. ...

Kanske en sorgesång.  Ja, Gullberg kallade det 'Sorgemusik',
när det stora kaoset och ondskan har fått göra sitt.
Andra krafter tar över när människan bullrat färdigt.

Det faller vita flingor
på bräckta spjut och klingor.
Vaggad till ro av havets aftonsvall
får jorden sova, svept i snövitt linne.
Människans välde lutar mot sitt fall.
Och natten kommer utan stjärnor, utan minne.

Mitt i den spirande våren finns sorgen

Det som förgåtts,
det som kommer att förgås,
blir en mörk väv av saknader.
Den kan inte repas upp
eller bara kastas -
den finns kvar, evigt.

Men borta på gatan
står det gamla gullregnet i sin trånga bergskreva -


och blommar!

Jag har läst Harry Martinsson

De vandrade ut från det grå torpet.

De vände ryggen mot granskogen.

Oceanen dånade mot andra kuster -
där fanns folk med andra språk,
stora och små gudar,
en vis man talande under ett träd.

De lyftes av albatrossvingar,
av rymdskepp,
bort mot andra vintergator och fysikaliska system.

Torpet försvann i skogen.

Taket föll in.

Bara igelkotten
trampar den igenväxta stigen
där det för länge sedan gick en svartklädd gumma.

Vad bryr sig igelkotten om stjärnorna?

Den brutala våren

Djupt inne i häggbuskens dunkel -

bakom sprickande blomknoppar
gnistrande vita som kornsnö -

sjunger näktergalen in
den brutala våren!

Avlyssnat ... aldrig ...

Platsen för avlyssningen

(Monolog i mobiltelefon. Utförd vid Djurgårdsbrunnskanalen av en yngre kvinnsperson iklädd moderiktiga svarta sportkläder som skyndade åstad, skjutandes en barnvagn.)

(Ohörbart, ilsket, irriterat) ... aldrig, aldrig ...

(Ohörbart, ilsket, irriterat) ... jag vet att du följer Karolina på Facebook ...

(Ohörbart, ilsket, irriterat)  ... aldrig ...

Stenarna tänker

Stenarna tänker -
men deras tankar är inte våra.

De rör sig i sin egen värld,
de kommer från ett annat kosmos.

En dag
skall den häpna mänskligheten
se oändliga led av tankspridda stenar
vandra bort mot sina drömmars hem.

Och ingen förstår
varför de gör så.

(Ett tack till Lennart på Den långsamma bloggen som oavsiktligt fick mig att samla tankarna till denna lilla dikt!)

I deras vackraste stund

Gör som trädet:
luta dig fram
lägg dig ned
vila armbågen mot marken -
Var hos blommorna
i deras vackraste stund!

Asteroiden Ekelöf

Ser jag Ekelöf? -

han ser mot mig

sned mun nedom baskern

och talar

om mitt jag som inte tycker om …

Jag vill inte prata med farbröder som luktar sprit

Han talar om något

som jag inte vill veta.

Varför skulle jag vilja veta?

Han ramlar i fyllan och villan

och slår näsan platt -

sitter sedan och tittar,

snett leende.

Och jag känner motståndet -

du får inte prata om mig

mer än vad jag pratar om mig.

Jag vet nog lite om hans Sverige

och hur det luktade illa

luktade sprit och vägglöss

fotogenlampornas mörker.

Det är borta nu

Vi vänder oss mot rymden.

I kosmos svävar asteroiden Ekelöf dock

och ser mot mig

och verkar vilja tala

trots att jag inte vill.

I blicken finns oförståelsen mellan generationer.

Så jag glider bort

från hans blick.

Går och tittar på hus

Går och tittar på hus
Hus och fler hus
Glasade lådor med någon snedställd kant här och där
Glas och ännu mer glas
En dag kanske väldigt mycket glas går sönder
Kanske något seismiskt?

Det luktar nässlor

Det luktar nässlor

Nu är det andra maj
och nässlorna reser sig redan
i späd trosvisshet.

Unga och friskt gröna
möter de glatt middagssolen


(1989-05-02)

"Inte värre än en vanlig valborg" säger polisen enligt radionyheterna. 

Vanlig valborg

Fulla fylleceller

Tradition