måndag 29 april 2013

Den första lövsångaren


Måndag morgon, sitter med te i termosen och en bit bröd vid Flemingsbergsviken i Huddinge, söder om Stockholm. Blåsten är rätt kall. I en av dammarna ligger ett värdigt sångsvan-par. Den vanliga uppsättningen av tofsvipor, enkelbeckasiner, gräsänder och sothöns håller igång, och från skogen hörs en nyanländ rödvingetrast. Men det finaste idag - om jag nu får uttrycka de egna preferenserna - är lövsångarna. De måste ha kommit alldeles nyss och knappt hunnit sjunga upp sig än. Den första jag hörde lät lite konstig, men sedan hördes de som hade bättre kläm på alla toner.

Jag spontandiktade:

Vårvinden ruskar om
bland björkars och aspars kala grenar:

"Vakna upp, vakna upp, vänner träd,
nu är det inte tid att sova!
Vintern är slut.
Hör ni inte den första lövsångarens toner?
Vakna, sprid ut er härliga grönska,
lövsångaren skall ge er sin sång som tack!"

fredag 26 april 2013

måndag 22 april 2013

Inte av Bellman

När Mowitz blåste i hornet på Räkneholmen men fick stryk som belöning. (Anmärkning: Räkneholmen var tidigare namnet på Reimersholme i Stockholm).


Mowitz blåste i sitt horn,
ekar mellan hus och torn
gör hans lilla melodi,
hör hur Mowitz klämmer i!



(Refräng:)

Mowitz blåser, folket åser,
Belsebub ser på och småler,
Mowitz pryglas gul och blå -
men han blåser på ändå!



Men det väcker mycket groll,
folket ropar: tyst, ditt troll.
Vill vill ha vår morgonblund
sluta bröla nu en stund"



(Refr.)



Mowitz tutade i lur,
kom en gubbe arg och sur,
hota' med en hisklig påk:
”Akta dig, nu blir det  bråk!”

(Refr.)



Räkneholmens arbetshjon
kom och stampa'  hårt med skon
ylade som vilda djur
kasta stenar i en skur.

(Refr.)



Mowitz sökte mäkla fred:
”säg varför, så mången vred
när jag spelar min musique
kommer ni med arg critique?”



(Refr)



Svarte alla med sin trut:
”Var nu tyst, vi vill ha slut
på ditt usla tut-i-lur
dra nu bort din lur-filur!”

(Refr.)

onsdag 10 april 2013

Vårtokerier



Ur buskar och snår (se not)
hörs visor som klaga
om en sen och kylig vår.
Ja, taga av daga,
ur landet jaga,
vill man denna kalla vår!

(Not: nu ser det mycket bättre ut än när detta skrevs!)

*

Inte jag hört någon duva som kuttrar (se not)
men koltrasten sjunger och skatan muttrar
om våren som döljs bakom närmsta knut,
och talgoxen larmar om vinterns slut!

(Not: det här skrevs för några veckor sedan, nu är det full fart på ring- och skogsduvor här i bygden! Fast de hoar ju snarare än kuttrar.)

*

En skata muttrar om vårbestyr.
Det är morgon och nya vårdagen gryr.

Medan skatan går där och hummar
hörs en vårgalen hackspett som trummar.

Grönfink i mängder bubblar och gnyr -
våren, den gör varje diktarsjäl yr!




söndag 7 april 2013

Det här ljudet hade Bellman aldrig hört



Det här ljudet hade Bellman aldrig hört:
en kanadagås trumpetar vid Reimersholme.

Han kände inte namnet 'Reimersholme' heller.
'Räkneholmen' kallades ön på Bellmans tid.

Men vad hade han tänkt om han hört gåsens 'honk, honk'?
Kanske: "Par bleu, är Mowitz den fyllehunden ute och blåser horn så här i morgonstund! Kanske man kan dikta om det ... låt se ...

Mowitz blåste i sitt horn,
ekar mellan hus och torn
gör hans lilla melodi,
hör hur Mowitz klämmer i!

Men det väcker mycket groll,
folket ropar: tyst, ditt troll.
Vill vill ha vår morgonblund
sluta bröla nu en stund"

Bofinken drillar några gånger nära Västerbron.
Den kände Bellman till.

(Kanadagåsen inplanterades i Sverige först på nittonhundratalet, därav min reflexion vid morgonpromenad i Bellman-trakter på Långholmen.)

lördag 6 april 2013

Vårens under




Så här skrev gamle Ragnar Thoursie i dikten 'Det ofattbara', i hans sista bok Sånger från äldreomsorgen från 2009:


Det vanliga, det ofattbara.
Tre gamla sitter framåtlutade i sin handikappbuss,
med öppen mun åser de undret.
Det är ett par dagar in i maj, vårmånaden,
undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden. 
I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma,
ändå är de lika gripna nu som första gången.
Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj. 
Det vanliga.
Det ofattbara.

"Det vanliga, det ofattbara" ... vad är det? Vårens under!

I.
Det är något av dröjande,
tvekan,
i vårkvällen.

Solen går mot horisonten.
Vinden driver långsamt isflaken
mot Essingedjupet.

En tvekan.
Varthän?
Det här livet kan man inte springa igenom.
Man måste stanna en stund.
Undra vart vägen leder,
medan porten öppnas ...
... för vårens under!

II.
Här går jag
i livets sista tredjedel,
sluten i tidens kapsel -
isen glider bort,
himlen öppnar sig övermäktigt blå,
vad finns kvar för mig att se?

Vårens under!

III.
Vinden tar tag i allting
och flyttar världen en bit.

På natten:
koltrastar och gråtrutar ropar i mörkret.
Stjärnhimlen ser annorlunda ut.

Illa-lukten
från nyss framtöade gräsmattor
sticker i näsan,
men kan ändå inte dölja
att vi står inför vårens under!