Skuggmask
Dröjande skepnad -
förstår du?
Jag fanns i begynnelsen.
Jag finns vid slutet.
Jag är odödlig.
Poesi skall ha något av "känsla för det förunderliga". Här publiceras dikter jag skrivit sedan 1980 eller så. Ett urval av de som jag gillar bäst och som ibland kanske tangerar detta "förunderliga" som kan vara så svårt att finna och uttrycka.
Skuggmask
Dröjande skepnad -
förstår du?
Jag fanns i begynnelsen.
Jag finns vid slutet.
Jag är odödlig.
regnet fragmentiserat till fukt.
I det fallande mörkret
drar sig pälsdjuret
hem till idet.
Bara sov
och vänta det nya ljuset.
Sov
i din varma päls.
Blanka gator
ruttnande löv
är mänskornas lott.
Ärlorna är
i Egypti land,
fiskgjusen flyger
mot Senegal.
mot kvällens hisnande renhet,
där dikten och sången i väntan står
på klarhet och lyrisk enhet.
Fågelsången falnar, dör bort,
spovarna flyger mot söder.
I åtta rimmade rader kort
diktarens hjärta blöder.
asparnas löv och fjällbjörkens blad,
med lövsångartoner vid gröna stränder
och rödhakars sirliga kvällsserenad.
Vindarna går över mossgrå hällar
nötta av jöklar och dånande hav,
solnedgångar och blå kvällar;
vindarna har inga särskilda krav
annat än frihet från människogriller
lagar och regler som låser fast,
galler och snaror och fångstmannagiller -
särskilt såna som är av plast.
Det finns ett land där mänskorna härjar
De måste styras med lag och förbud
de ynkliga krympta själsliga dvärgar
med penningens vansinne som sin Gud
där den sista människan för länge sedan gått.
Vågorna har suddat ut spåren av fötter.
Vågor vill bara se sina egna spår
och leka en stund med marvattnets tång
medan solen sjunker i havet.
En sakta bris och lugna små vågor.
En strand där röster aldrig mer hörs
och inga ögon ser mareldens lågor.
Sandslottet faller,
dess murar glider långsamt ut
i kvällssolens sista vattenblänk.
Att sparka kastanjer vid Münchensbacken
går bra med tån, men inte med klacken.
De studsar så glatt, dessa bruna små nötter
som hoppas på framtid med egna rötter
i Stockholms mylla. Men denna mark
är täckt av asfalt som är för stark
Ekarnas ollon är också flinka
att rusa fram - nej, ingen vill linka
och komma sent i det vilda loppet
ty varje ollon det när ju hoppet
att jobba sig upp och i livet fram
att slutligen stå där med mäktig stam!
Ja, ekens ollon, kastanjens nötter,
rusar fram som hade de fötter ...
men du må väl ge mig äran ändå
av lite hjälp, just en kick av min tå?